Åtta veckor har gått. Folk frågar hur det är att vara pappa. Jag tvekar en stund och sedan säger jag sanningen: att det är som att vara förälskad.
  Det finns saker man kan förbereda sig på när man väntar barn. Man kan skaffa vissa prylar, spjälsäng och skötbord och annat, och man kan försöka ställa in sig på att man ska få sova mindre än vanligt. Och kärlek? Jo, nog trodde jag väl att jag skulle älska mitt barn. Men att jag skulle bli förälskad i det, det var jag helt oförberedd på.
  Men den här pojken kom från ingenstans och slog undan benen på mig, det är som att vara förälskad.
  Den här pojken har fått mig att försaka kompisar och jobb och intressen för att jag bara vill vara med honom hela tiden, det är som att vara förälskad.
  Den här pojken ser på mig och ler och jag svär att inga kvinnoögon och inget kvinnoleende någonsin har fått mitt hjärta att slå så hårt, han är ett moln i sparkbyxor, det är som att vara förälskad.
  Och det är också den där obehagliga känslan som hör ihop med förälskelse, känslan av att någon, en främling, håller på att ta över mitt liv. Jag vill, jag har sagt att jag vill och jag menade det, men samtidigt vill jag ju inte. Jag hade det bra som det var, tack. Den här pojken tar sig sådana orimliga friheter, han utnyttjar helt skamlöst och ogenerat mina känslor för honom. Och han tar sådan plats! För honom är det tydligen självklart att Lena och jag ska finnas till hands dygnet runt, att vi ska ordna mat och blöjor och kläder och underhållning närhelst det passar honom. Vem tror han att han är? Tror han att jag gick omkring och slog dank hela dagarna innan han föddes?
  Så jag blir rasande på honom för att han tar över mitt liv men i samma ögonblick som jag ska explodera börjar jag skratta i stället, för det gör ju inget, han är ju så fin, han får göra som han vill.
  Han är åtta veckor gammal och han säger till mig att jag måste förändra mitt liv. Och jag vill och jag vill inte och ärligt talat så tror jag inte att jag orkar men vad jag tror eller vill saknar betydelse. Det är redan bestämt åt mig. Den som öppnar sitt hjärta måste också vara redo att ta steget. Jag är en nybliven far på trettiotre år: så låt det komma då, låt bladet vändas.
  Floskler, jag vet. Men jag är förälskad, jag har rätt att svänga mig med floskler.
  Kanske låter det suspekt med allt detta tal om förälskelse. Kanske tycker någon att det är fel känsla mellan far och son. Och det är suspekt, men inte av några skamliga skäl. Det är suspekt för att förälskelse per definition är något temporärt, något som går över.
  Förälskelse är ett undantagstillstånd på vilket det i bästa fall följer kärlek. Men i värsta fall följer ingenting, bara tomhet. Jag är knappast ensam om att ha vaknat en morgon efter några veckors fri flykt genom de högsta himlasfärerna, ha tittat på kvinnan bredvid mig och plötsligt undrat: vem är detta? Vad såg jag hos henne?
  Det dunkar och värmer i mitt bröst. Men det gnager och skär lika mycket, för tänk om det blir så med Elon också? Tänk om jag förlorar intresset och bara tomhet och främlingskap finns kvar en dag?
  Kom inte och säg till mig att det är självklart att jag som förälder kommer att älska mitt barn. Den som säger så lever på en annan planet än vår. Här, på jorden, skändas barn dagligen och oupphörligen av dem som borde värna och älska dem mest. Och kom framför allt inte och säg till mig att föräldrakärleken skulle vara naturlig, för då blir jag riktigt upprörd. Senast härom dagen läste jag om en mor som födde sittande på en toalett för att snabbt kunna spola ner barnet när det kom ut. Det gick inte så lätt som hon hade trott. Enligt grannarna upphörde inte barnaskriken förrän efter tio minuter.
  Kanske är det fel att välja ett så makabert exempel. Det borde räcka med att konstatera det vi alla vet men helst inte pratar om: att det hela tiden växer upp oälskade barn omkring oss, även i familjer som ser normala ut på ytan.
  Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att jag inte ska förmå känna tillräckligt mycket under tillräckligt många år. Rädd för att om några år bli sådan att jag prioriterar mig själv (mitt jobb, mina intressen, mitt kärleksliv) högre än barnet. Inte av elakhet eller ens brist på varma känslor, bara av en trist, vardaglig blandning av trötthet och egoism. Sedan kommer jag att sitta där en dag och titta på min vuxne son över köksbordet. Vem har inte sett den någon gång, den molande, hjälplösa tystnaden mellan far och son?
  Som så många romantiska unga män har jag levt med en speciell vrångbild av kärleken där jag såg kvinnan som rädderska, frälserska -- “ängel“, som det brukar heta i poplåtarna. Jag vet att det är patetiskt och att det bara är ett sätt att slippa ta ansvar för sitt liv, men jag vet också att det vimlar av män som bär på just den bilden. De sitter hemma och lyssnar på gamla Lundellplattor, eller så går de på krogen och super ner sig i dyn medan de i hemlighet väntar på att hon ska stiga in i lokalen, hon som ska se på dem och säga: stackars dig, du ser hemsk ut, följ med mig så ska jag ta hand om dig.
  Förälskelsens rus unnar den romantiske unge mannen sig gärna. Men eftersom ingen kvinna av kött och blod kan fylla den roll han konstruerat -- det vill säga: eftersom ingen verklig kvinna kan duga åt honom -- måste denne man snart lämna de kvinnor han träffar och fortsätta vänta på sin ängel. Jag ska ge ett enda exempel på vad jag menar. Hösten 1950 träffade Jack Kerouac, en av mina ungdomsidoler och en god symbol för den romantiske unge mannen, en kvinna vid namn Joan Haverty i New York. Han blev våldsamt förälskad och friade till henne efter tio dagars bekantskap. Kort efter bröllopet skrev han ett entusiastiskt brev till Neal Cassady där han berättade hur lycklig han var. “Har inga personliga problem längre“, meddelade han bland annat.
  Han var tjugoåtta år gammal och hade äntligen träffat sin ängel. Hans liv var fulländat. Sex månader efter bröllopet kraschade förhållandet och makarna separerade. Hon hade gjort honom besviken, hon hade inte varit den han hoppats, trots allt ...
  För egen del trodde jag att jag hade gjort upp med den bilden. Att exempelvis beslutet att skaffa barn var en del av den uppgörelsen. Nykter och lycklig gick jag till sängs med min kvinna i syfte att sätta barn till världen -- kan det bli mycket mognare? Men nu, när rädslan åter griper tag i mig, drabbas jag av misstanken att min fåfänga längtan bara har bytt objekt. En del av mig tror fortfarande att en utomstående människa ska komma och rädda mig och göra mig till en annan -- till den jag innerst inne är. Med andra ord tror en del av mig fortfarande att jag ska kunna smita från plikten att ta itu med mitt eget liv. Skillnaden är bara att den räddande ängeln nu är ett barn. Mitt barn.
  För inte heller jag har ju några problem nu. Jag skojar inte, det känns så. Allt är enkelt. Jag känner exakt likadant som Jack Kerouac måste ha gjort som nygift. Åtta veckor som pappa: jag svävar på den här uppvinden och den bär bara högre och högre. Jag sover knappt på nätterna och ändå orkar jag hur mycket som helst.
  Åtta veckor. Jag ser på min pojke och vet att jag aldrig kommer att överge honom. Vet? Jag blir iskall inombords. Bara en dåre skulle lita på en förälskad människas blankögda försäkringar.
  Ska jag då behöva skrika rakt ut vad det är jag är rädd för?
  Jag är rädd för att inte ens mitt eget barn ska duga åt mig.
  Åtta veckor. Hur det är att vara pappa? Som att vara förälskad, säger jag ju. Lika underbart och omstörtande och fasansfullt som att vara förälskad.