Sedan gammalt hade jag lovat mig själv två saker. Den dagen jag fick barn skulle jag dels ha tränat upp mina armmuskler, dels ha lärt mig sjunga.
  Som 20-åring gjorde jag vapenfri tjänst på ett daghem i Kållered. Där lärde jag mig bland mycket annat att barn är tunga. En bebis orkar väl vem som helst hålla, men ta en tvååring på säg 12 kilo; pröva och bär omring på en sådan en halvtimme. Det kostar på. Armarna börjar domna.
  Åtminstone mina. Då hör det för all del till saken att jag aldrig har träffat någon som har klenare armar än jag. Jag har till och med satt en viss ära i detta. Det har hänt att jag hamnat i diskussion med folk som påstått att de är svaga i armarna. Få se då, har jag svarat, få se om du har mindre armmuskler än jag.
  Det har de hittills aldrig haft.
  Men nu var det inte en fråga om ära längre. Nu handlade det om att jag faktiskt måste orka bära mitt eget barn.
  Med sjungandet var det både enklare och mer komplicerat. Det enkla: jag ville naturligtvis kunna sjunga för och med mitt barn. Det svåra: jag har alltid fått höra att jag har usel sångröst och det var minst tjugo år sedan jag tog ton i någon annan människas närvaro. Det fanns en psykologisk barriär att ta sig över.
  Löften som man ger sig själv bör man trots allt försöka hålla, och några månader in på Lenas graviditet satte jag mig ner och funderade. Okej, tänkte jag, jag får börja på gym. Jag har ett halvår på mig och jag är inte ute efter att bli någon Schwartzenegger, bara efter att bygga upp lite mer styrka i armar och överkropp. Det borde rimligtvis gå att uppnå. Jag bestämde mig alltså för att börja styrketräna. Beslutet höll i kanske fem minuter, sedan brast jag ut i gapskratt. Vem försökte jag egentligen lura?
  Det finns miljöer som jag helt enkelt inte klarar av. En sådan miljö är starkt upplysta lokaler där halvnakna män och kvinnor utför bisarra rörelser fastspända vid skräckinjagande, blänkande maskiner. Ett fåtal gånger i livet har jag satt min fot i sådana lokaler och varje gång har modet svikit mig och jag har gått min väg utan att träna.
  Jag lovade mig själv att göra armhävningar hemma i stället.
  Kanske för att jag skämdes över denna halvmesyr tog jag desto resolutare itu med sjungandet. Jag anmälde mig till en Våga sjunga-kurs på ett av studieförbunden.
  Den septemberkväll då jag gick till den första kursträffen var jag dödligt nervös. Lokalen låg på Vallgatan och när jag steg in genom dörren hörde jag hur klockan i Domkyrkan slog sex slag. En kort stund senare travade jag runt i ring tillsammans med mina kurskamrater och härmade olika djur. Voff-voff! Mjauu! Muu! Mina värsta farhågor verkade vara på väg att besannas; härnäst skulle det förmodligen bli kontaktövningar. Jag smiter, tänkte jag. Jag säger att jag måste gå på toaletten och så sticker jag bara och kommer aldrig tillbaka.
  Lyckligtvis stannade jag kvar.
  Vi var tio personer på kursen, och de flesta hade slutat att sjunga redan som barn. Precis som jag hade de fått höra att de sjöng dåligt och att det nog vore skonsammast för alla om de höll tyst när den övriga klassen stämde upp. Några hade bittrare minnen än så: minnen av att bli utskrattade och hånade av lärare och föräldrar.
  Vi hade kort sagt tystats. Kuvats. Vi hade anmält oss till kursen för att återerövra en del av vår frihet.
  Till en början sjöng vi barnvisor och korta nordamerikanska indiansånger översatta till engelska som kursledaren lärde oss. Vi sjöng alltid i grupp. Efter några gånger började vi med svårare sånger och de som ville fick sjunga ensamma inför gruppen. Det steget, att ställa sig upp framför andra människor och sjunga -- hur ska jag kunna förklara hur stort det var för oss? Vi hade allihop skämts för vår sångröst så länge vi kunde minnas, vi var vana vid att med rodnande kinder mima eller mumla oss fram genom allsång och psalmsång. Likväl tog de flesta i gruppen det steget, och den tunna isen bar. När jag gick hemåt längs Vallgraven i höstmörkret efter sångkvällarna var jag alltid utmattad i kroppen och helt tömd inombords.
  Den hösten mindes jag plötsligt att jag faktiskt hade sjungit senare än i barndomen: jag hade glömt bort alla åren i Elfsborgsklacken. Ja, jag hade förstås inte glömt själva det faktum att jag stod där i klacken på hemmamatch efter hemmamatch, genom alla tonåren. Men däremot att vi sjöng så mycket, nästan hela matcherna igenom, det hade på något sätt fallit ur minnet. Och där var det minsann inte fråga om något blygt mummel. Där hade alla skrålat så högt de kunde ut över ståplatsläktaren, för att spelarna skulle höra oss och för att motståndarklacken skulle överröstas. Jag var alltid hes flera dagar efter en Elfsborgsmatch.
  Nu tänkte jag att det måste ha varit själva frimodigheten i läktarsången som fått mig att glömma bort den. Att sjunga var per definition ångestfyllt för mig, förknippat med nerböjt huvud och inre kramp -- samt med debila trivselgalningar som alltid skulle ta upp ”Temperaturen är hög uti kroppen” eller ”Samboronbon”. Hejaklackssjungandet var lustfyllt, därför hade jag inte tänkt på det som sång.
  En gång i tiden hade jag alltså tagit i från tårna där jag stod uppe i ena hörnet på en av de gamla, numera rivna träläktarna på Ryavallen ... Återigen: det handlade om att vinna tillbaka förlorad frihet.
  Kursen slutade veckan före jul, bara några dagar före barnets planerade födelse. Självförtroendet hade växt hos oss alla i gruppen men jag visste fortfarande inte hur det skulle fungera utanför den, när jag inte hade kamraternas stöd. Jag kände att spärrarna fanns kvar inom mig. Inte ens Lena hade någonsin hört mig sjunga, trots att vi hade varit tillsammans i fem år.
  Den som hjälpte mig över den sista tröskeln var Elon. Genom att tydligt visa att han tyckte om att jag gnolade och sjöng för honom gav han mig mod att höja rösten. Hans kärleksfulla blick fick mig att glömma rädslan. Snart började Elon känna igen vissa sånger och Lena och jag sjöng alltmer för honom.
  Jag sjunger fortfarande falskt och svajigt och det finns många sammanhang där jag aldrig skulle våga ta ton. Men jag sjunger hemma tillsammans med Elon och Lena och vi har alla enorm glädje av det; det är min triumf.
  Och musklerna? Särskilt många armhävningar blev aldrig gjorda. Men allt eftersom Elon växte upptäckte jag något som jag inte hade tänkt på i förväg: pojken var självtränande. Eftersom man bar honom varje dag anpassade man sig utan att märka det till en allt högre vikt. Nu, vid ett års ålder väger Elon omkring tio kilo och jag har fortfarande inga problem att bära honom.
  Dessutom har det inträffat en sak. Jag ser det när jag i hemlighet tar av mig skjortan och spänner armen framför badrumsspegeln på kvällarna.
  Ingen annan har upptäckt dem, inte ens Lena. Men de finns där, jag lovar: mitt livs första bicepsmuskler.