Området som Micke bodde i bestod av radhuslängor och trevånings hyreshus. De bortersta längorna vette mot en skogsbacke. Om man följde en upplyst gångväg uppför den backen och ner på andra sidan kom man till villaområdet där jag bodde. Det var bara några hundra meter mellan områdena, och när det var snöfritt cyklade jag den vägen till skolan varje dag.

Vi gick in i ett av hyreshusen och av skylten i porten förstod jag att Mickes familj bodde högst upp. Det fanns ingen hiss och vi började gå uppför trapporna.

Mickes familj, ja. Jag visste ingenting om den. Hans mamma kom och mötte oss nu. Jag hörde musik i bakgrunden, och mamman sträckte fram handen och hälsade. Hon var kortvuxen, med mörkt rakt hår och smilgropar.

Hej, jag heter Li ... välkommen.”

Hej, jag heter Stefan.”

Det är min nya dubbelpartner”, sa Micke.

Vi tog av oss skor och jackor, och Li satte sig på en pall med hakan lutad mot händerna. Hon såg glad och lite vimsig ut, jag förstod att hon hade druckit. Hon log lite i ena mungipan, och jag log tillbaka. Ja, jag upptäckte det helt plötsligt: att jag stod där i hallen och log mot Mickes mamma.

Det har gått bra för er, förstår jag”, sa hon.

Ja, vi ska spela åttondelsfinal i morgon”, svarade Micke.

Så bra.”

Nu måste vi käka.”

Okej. Jag sitter här inne och lyssnar på skivor.” Hon gjorde en vag gest mot vardagsrummet. Det var därifrån musiken kom.

Jag undrar om jag kan få låna telefonen”, sa jag. ”Jag behöver ringa hem och säga att jag är här.”

Javisst, där inne.”

Jag kom in i ett sovrum där det fanns en dubbelsäng men bara ett nattduksbord; på det stod telefonen, och jag slog numret hem. Sängen var bäddad men överkastet tillskrynklat. Någon hade legat ovanpå sängen under dagen, kanske tagit en tupplur.

Oskarsson.” Det var mamma.

Hej, det är jag. Jag kommer hem lite senare. Jag är hemma hos en kompis.”

Jaha, vem då?” Mamma lät förvånad men inte alls negativ.

Mikael Holmén. Han som jag spelar dubbel med nu. Han går i 7B. Vi har gått vidare tills i morgon, förresten”

Ja, annars finns det middag här som bara är att värma ...”

Jag får mat här.”

Behöver du bli hämtad sen eller?”

Nej, jag går, det är nära. På andra sidan kullen bara.”

Kom inte för sent bara då.”

Nej då.”

När jag kom ut i köket stod Micke och rörde i en smet. På diskbänken bredvid bunken låg äggskal, och bredvid dem stod ett mjölpaket och en liter mjölk. Smör höll på att smälta i en stekpanna. Det enda jag kunde komma på att göra var att sätta mig ner vid köksbordet. Jag tänkte: säg ingenting nu. Ställ inga frågor. Om du säger något kommer du att göra bort dig. Bara sitt ner och var tyst.

Micke tog en formbrödsskiva, doppade den i smeten och la den i stekpannan. Det fräste till rejält. ”French toast”, sa han.

Jaha”, sa jag.

Han stekte två brödskivor i taget. När de var frasiga och fina på båda sidor tog han upp dem och la dem på ett fat. Han gjorde om proceduren tills han hade sex mackor. Då dukade han snabbt fram tallrikar och bestick och glas på bordet och ställde fram mackorna.

Ta sylt”, sa han och sköt fram en burk med jordgubbssylt till mig.

Jag tog ett par syltklickar och började äta. Det var nästan det godaste jag hade ätit. Det frasiga brödet, den söta sylten ... Och när jag tog de första tuggorna insåg jag hur hungrig jag var, jag hade inte ätit någon middag på hela dagen. Inte för att mamma skulle ha godkänt det här som middag heller, men ... Jag proppade i mig den första smörgåsen och ulkade i mig ett stort glas kall mjölk. Vad hade Micke ätit under dagen? Jag hade sett honom sitta med en mosbricka med mycket grillkrydda och ketchup, och så hade han ätit smågodis förstås. Men förutom det ingenting, såvitt jag visste.

Morsan har bott i USA, där äter dom sånt här till frukost”, sa Micke. ”Egentligen ska det vara lönnsirap till, men det finns inte här. Utom i en speciell affär i Göteborg som vi har varit i en gång.”

Jaha. Lönnsirap. Vi tog varsin french toast till.

Fransk rostat bröd, vilket konstigt namn”, sa jag. ”Brödet är ju inte rostat.”

Micke såg på mig. ”Det har jag aldrig tänkt på.” Han funderade lite. ”Jag har också bott i USA, jag är faktiskt född där. Men jag minns inte det, vi flyttade till Sverige när jag var liten.”

Är din pappa amerikan?”

Han nickade. ”Men jag har aldrig träffat honom. Mer än när jag var bebis. Vi har ingen kontakt med honom.”

Nehej.”

Jag åt upp de sista smulorna. ”Tack för maten”, sa jag, men tyckte genast det lät töntigt. ”Fy fan vad gott”, la jag till.

Micke började plocka undan på bordet och diskbänken. Jag bar lamt bort min tallrik. Jag hade förstås ätit mackor och flingor och liknande hemma hos kompisar många gånger. Men Micke hade först handlat maten själv och sedan på egen hand snott ihop en hel maträtt åt mig, allt medan hans mamma satt och drack vin och lyssnade på musik. Något sådant hade jag aldrig varit med om.

Det här är riktiga indiangrejer”, sa Micke. ”Från USA.”

Han pekade på ett antal föremål som satt uppsatta på väggen i hallen. Det var tomahawker och trummor och pärlbroderier. ”De där hoprullade repen som hänger där uppe, med pärlor i ändarna, de är gjorda av hjorttarmar”, förklarade han. ”Och det där är en riktig fredspipa.”

Häftigt.”

Vad gillar du för musik?”

Musik? Ja, allt möjligt ...”

Vadå till exempel?”

Ja, många olika.” Jag ville helst slippa svara, för jag visste att min smak var töntig. Jag gillade de flesta låtar som låg på Poporama och Svensktoppen, men det kunde jag ju inte säga. Det var något med musik som jag uppenbarligen inte riktigt begrep mig på; jag hade aldrig fattat varför många kompisar blev så otroligt engagerade och upphetsade när de pratade om rockband som de gillade eller ogillade. Men visst hade jag en del skivor och kassettband hemma, till exempel Ted Gärdestad, Slade, Gyllene Tider ... Jag tänkte efter. ”Gyllene Tider är ju rätt bra, till exempel.”

Gillar du hårdrock?”

Nja, sådär.”

Har du hört Whitesnake?”

Jo, jag har väl hört dom.”

AC/DC?”

Ja.”

Kom.”

Han hade en liten grammofon på sitt rum. Den stod på ett bord där det också låg skivomslag och skivor huller om buller – han hade säkert tjugo, tjugofem skivor. ”Lyssna på det här”, sa han och satte ner nålen med handen, så som jag inte fick göra hemma. Det skrapade till i den lilla högtalaren, som var inbyggd i själva grammofonen. Så kom ett vasst ljud som tycktes vilja skära sönder högtalaren inifrån. Elgitarrer. De följdes av en gäll, skrikig röst. Jag hade hört låten förut, jag trodde det var AC/DC.

Detta var den värsta sorts musik jag visste, lika hemsk som punk. Hårdrock var så löjligt, så överdrivet. Varför skulle de alltid sjunga sådär hysteriskt, nästan i falsett? Eller sjunga förresten – skrika borde man kalla det. Hela musiken var ful och jag kunde inte fatta varför någon ville göra ful musik. Det var så dumt och pinsamt att jag skämdes när jag hörde det. Micke stod mitt framför skivspelaren med hopknipna ögon och ruskade på huvudet så att håret flög.

Lyssna nu”, ropade han plötsligt till mig över axeln. ”Det kommer snart ... Nu!” Ett tjutande gitarrsolo bröt ut. ”Fy fan alltså!” utbrast han. ”Fy fan!” Jag gjorde en liten grimas som jag hoppades var tillräckligt vag.

En vägg i Mickes rum var täckt med bilder av hårdrocksband. Vid en annan vägg stod en bokhylla som var full av serietidningar och sällskapsspel. Där stod också några dammiga legobyggen som verkade ha stått orörda åratal. Mitt på golvet låg en sackosäck. Den bäddade sängen hade tigerrandigt överkast.

Det vore lögn att säga att musiken dånade i rummet, till det var högtalaren alltför klen. Den lät mer som en ilsket surrande geting och det var bara nätt och jämnt som den förmådde överrösta det bredare, djupare ljudet från hans mammas stereo i vardagsrummet.

Micke märkte förstås snart att jag inte delade hans entusiasm. ”Jaså du, inte det”, sa han lakoniskt och började leta bland skivorna. ”Men den här då?” Till min förvåning höll han upp Gyllene Tiders första LP.

Ja, den ja. Den har jag hemma.”

Den är också bra faktiskt.”

Han lyfte av pickupen mitt i en låt och satte på Gyllene Tider-skivan i stället, men inte från början. Jag kände igen syntslingan direkt och nickade lite vagt i takt. Micke log, men jag var inte beredd på nästa steg. När sångaren kom in tog Micke också i: ”På väg mot nattens nirvana/slingrande på en ytterbana ...” Han såg uppfordrande på mig och förväntade sig uppenbarligen att jag också skulle sjunga med. Så kom refrängen och han höjde rösten: ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly, aha-ha ...”

Jag stod kvar vid bokhyllan.

Kom igen nu då, jag trodde du gillade det här?”

Ja, jo, det gör jag ...”

Den här låten är svinbra, ibland spelar jag den tio gånger i rad. Du kan väl texten?”

Ja.”

Så jävla häftig. Kom igen nu då.”

Jag brukade också sjunga med när jag lyssnade på skivor hemma – men bara inne i huvudet, utan att öppna munnen. Och hur som helst hade jag aldrig hört någon sjunga med på det sättet som Micke gjorde. De där raderna i början av andra versen: ”Jag satte på Rolling Stones och Satisfaction/Elvis Costello and the Attractions” – jag menar, det var bara rim, orden var bara valda för att de rimmade. Men han sjöng dem som om de betydde något, eller rättare sagt som om de betydde förbannat mycket. När låten var slut satte han på den från början igen – det rispade till i vinylen när han än en gång vårdslöst släppte ner nålen. Jag rös till, men han verkade inte bry sig. ”Kom igen nu”, sa han igen, nu på ett skarpare sätt. Den här gången var det en order, som på badmintonbanan.

Naturligtvis kunde även jag vartenda ord i texten, och jag började sjunga med lite mumlande. Micke vred volymen i botten. Det lät fruktansvärt skrälligt men den högre ljudstyrkan gjorde att även jag vågade släppa loss och höja rösten. Micke började gå runt i rummet med rastlösa steg samtidigt som han sjöng. Själv shejkade jag lite stelt, men trots allt mer avslappnat för varje minut. När låten gick mot sitt slut och refrängen närmade sig för sista gången hade något hänt; precis som nervositeten hade släppt på badmintonbanan, släppte den nu i Mickes rum. Och precis som vi hade hittat ett sätt att spela dubbel ihop hade vi nu hittat ett sätt att ... ja, inte vet jag ... umgås?

Att sjunga, att höra sin egen röst, var verkligen svårt, verkligen pinsamt på riktigt. Men jag började fatta att det fanns ett sätt att komma förbi det: att skråla.

Micke satte på låten ytterligare en gång. När refrängen kom snodde han runt mot mig och den här gången var jag beredd: med ens stod vi vända mot varandra och vrålade ut orden. Det blev omöjligt att stå stilla – med det menar jag inte att jag fick lust att dansa utan att det helt enkelt var fysiskt omöjligt att stå stilla samtidigt som man tog i så kraftigt. ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly ...” Jag började ruska på huvudet och vifta med armarna, jag virvlade runt – och fick syn på Mickes mamma som stod i dörren med ett häpet leende på läpparna.

Morsan!” vrålade Micke och sprang fram och stängde av skivan. I tystnaden hörde jag hur Mickes mamma skrattade tyst och bubblande. ”Morsan! Ååh! Du vet att du måste knacka!” Micke stod vänd mot henne nu, förebrådde henne med hela kroppen.

Förlåt”, sa hon och lyckades fånga in skrattet och få tyst på det. ”Jag bara hörde hur ni skrek och undrade vad ni höll på med. Jag menade inget illa.”

Okej, bra, nu har du sett, gå nu.” Micke föste ut henne och stängde dörren. ”Hon är sån, du får ursäkta”, sa han till mig. Men han verkade inte arg egentligen, tvärtom såg det nästan ut som om han skulle börja skratta själv. Både han och hans mamma verkade tycka att situationen var mer komisk än genant, vilket var obegripligt för mig. Om det hade varit min mamma skulle jag helt enkelt ha velat dö.

Men ögonblicket var förbi nu. Att sätta på låten en gång till skulle inte ha fungerat, magin var bruten. Förresten var det sent, nästan halv tio.