Hej”, hördes en sömnig röst bakom mig.

God morgon”, svarade jag och vände mig om. I soffan låg Carina och sträckte på sina långa armar och ben.

Jag tänkte bara vila en stund medan jag väntade på dig, men jag somnade visst. Vad är klockan?”

Två.”

Jag måste ha sovit ... en halvtimme eller nåt.”

Så skönt.”

Moa höll mig vaken i natt.”

Är hon sjuk?”

Nej då, men hon drömmer mycket mardrömmar just nu. Skriker i sömnen och så. Så jag var uppe flera gånger och tröstade henne. Hon lugnar sig rätt snabbt, så det är ingen fara på det sättet. Men själv hinner man ju vakna till och sen är det svårt att somna om.”

Det förstår jag.”

Till slut lyfte jag över henne till min säng för att slippa springa upp till henne, men hon sover ju så jäkla oroligt. Fäktar med armar och ben hela tiden. Plötsligt får man en spark i magen eller en smocka rätt på näsan.” Hon gav mig ett sömnigt leende. ”Intressant, va? Men det är därför jag är trött i alla fall. Ska vi ta en kopp kaffe innan vi börjar? Jag måste vakna lite. Kan inte du trycka på vattenkokaren?”

Jag har bättre grejer än ditt förbannade pulverkaffe”, sa jag och hämtade ryggsäcken. Jag ställde fram ståltermos, muggar och en plastburk på det lilla soffbordet och hällde upp kaffe åt oss. Carina sträckte på sig men satt kvar med benen utsträckta på soffan och med filten över dem.

Du vill ha mjölk, va?”

Hon nickade och jag slog i av hennes hållbarhetsmjölk. ”Det här”, sa jag och räckte fram muggen, ”är en blandning som jag gjorde själv härom dan, hos morsan. Hälften colombia och hälften av en etiopisk sort. Rätt lyckat, om jag får säga det själv.”

Hon sniffade på sitt kaffe. ”Din jäkla snobb.”

Har man kontakter i branschen så har man. Här, ta en kaka. Det ligger servetter i burken också.”

Och vad är det här nu då?”

Mjuk pepparkaka. Bakad i morse. Den blev lite platt, men ... jag tror den är okej.”

Jag satte mig i fåtöljen snett emot henne och smuttade försiktigt på kaffet medan jag ivrigt väntade på att hon skulle ta sin första klunk. Till slut gjorde hon det – och hostade genast till. Hon var nära att spotta ut drycken.

Vad var det?” sa hon när hon kunde prata igen.

Var det inte gott?” frågade jag och höll mig allvarlig.

Hon torkade sig om munnen med en servett, lyfte kaffemuggen på nytt och luktade noga på den.

Jag tyckte väl att det luktade konstigt. Men när du sa att det var en specialvariant så tänkte jag att det skulle vara så.” Hon tog en försiktig klunk igen. ”Vad är det du har haft i?”

Mandarinlikör.”

Mandarinlikör. Du är fan inte klok.”

Erkänn att det är gott.”

Mandarinlikör.”

Jag tänkte att vi kunde behöva nåt uppiggande när vi var klara med jobbet. Men när jag såg dig ligga och sova insåg jag att vi måste börja med uppiggningen.”

Hm.”

Jag gillar det i alla fall.”

Jag ska faktiskt köra hem sen.”

Det är flera timmar till dess. Ta bara lite så du vaknar.”

Mandarinlikör”, sa hon igen, men nu fnissade hon när hon sa det.

Vi drack vårt spetsade kaffe under tystnad en stund. Utifrån bilverkstaden hördes slammer och röster, men det gick inte att uppfatta orden. Utanför fönstret genomvåt höstskog.

Jag upptäckte plötsligt att Micke stod mittemellan Carina och mig. Hon hade valt att placera Micke framför huset där han var uppvuxen. Han stod där med blåjeans och boots, och händerna nerkörda i en bylsig militärjacka. Det halvlånga håret var rufsigt eller kanske snarare stripigt, och bakom honom såg man alltså den där hyreslängan. Gult tegel, brunmålat trä; sjuttiotal eller möjligen sent sextiotal. Man såg porten där Li fortfarande bodde, man såg gräsmattan, piskställningen, sandlådan och de av den kommunala hyresvärden utplacerade trädgårdsmöblerna.

Jag visste att Micke hellre skulle ha blivit avmålad framför exempelvis Hotellet eller Gula floden. Men det var Carina som bestämde och jag hade sagt åt Micke att han fick vara glad att hon inte hade velat ha honom stående på badmintonplanen i kortbyxor och GBK-tröja, svettig och rödmosig efter en match. Carinas intuition var hur som helst osviklig. Med blicken följde jag asfaltsgången som ledde fram till plätten där piskställningen stod, omgiven av blekt blommande ölandstok. Jag ryste till.

Och så Micke då i förgrunden: en ung man som hörde till den här miljön vare sig han ville eller inte. En småstadsrebell på väg bort, men för evigt bunden till sin bakgrund. Jag kunde inte låta bli att höja kaffemuggen ett par centimeter och omärkligt skåla med min gamle kompis.

Jag betalade Egyptenresan igår”, sa jag efter en stund.

Wow. Hur ser planen ut nu då?”

Först en vecka i Kairo med pyramiderna och så. Kanske gör jag en utflykt till Alexandria därifrån också, jag får se. Sen ner till Luxor och Assuan med flodbåt på Nilen. Det är i Luxor som Konungarnas dal ligger. Jag vill åka till Abu Simbel också och gärna på nån ökenutflykt, men det kan man tydligen boka där nere. Jag tänker tio dagar eller två veckor där i södra Egypten och så till slut en vecka vid Röda havet, ett ställe som heter Hurghada där man kan snorkla och så. Och sedan tillbaka till Kairo för hemresa.”

Låter suveränt.”

Jag håller på och läser om det nu, hittade en del bra böcker på biblioteket. Och sen har jag beställt en bok från en bokhandel i Stockholm, en historisk atlas med fakta från de olika faraodynastierna och sånt.”

Abu ... vad är det nu igen, jag känner igen det?”

Det är de där templen som de flyttade när de skulle bygga Assuandammen på sextiotalet. De hade hamnat under vattenytan annars. De sågade sönder templen i block och flyttade dem typ hundra meter högre upp. Ett FN-projekt under svensk ledning ...” Det här var en av de platser som jag såg mest fram mot att besöka och jag kunde ha pratat länge om den, men det var något med Carinas blick. Jag tystnade och hon tog en rejäl klunk av kaffet. ”De är från Ramses den andres tid ...” fortsatte jag tveksamt, men avbröt mig igen. Hon såg fortfarande på mig på det där sättet.

Du är nöjd, va?” sa hon till slut.

Vadå nöjd?”

Med allt. Med livet.”

Jag såg på henne. Hon satt fortfarande uppkrupen i soffan med filten över benen.

Är det nåt fel med det?” sa jag.

Nej, det är klart det inte är. Jag bara undrar. Om du är det.”

Spriten hade börjat värma i bröstet men det var inte därför jag svarade som jag gjorde utan jag menade det verkligen: ”Ja, det är jag väl. Jag trivs hyfsat bra med livet, det måste jag säga. Allt är inte perfekt men ... jo, jag trivs. Gör inte du det?”

Hon tittade bort. ”Det är ju en stor fråga. Men om jag bara fick svara med ett enda ord skulle jag svara nej. Jag trivs inte.”

Nehej.”

Eller sådär. Jag kanske skulle svara sådär, det är nog ärligare.”

Jag tänker så här”, sa jag och vägde mina ord. ”Om man tar alla människor som lever på jorden nu och alla som levt förut under historien, så tillhör jag lätt den mest gynnade procenten. Jag är lika privilegierad i förhållande till majoriteten som säg en rysk godsägare jämfört med de livegna i Ryssland före revolutionen. Okej, jag måste jobba, det slipper jag inte undan. Och jag jobbar i ett så kallat låglöneyrke så det finns många i västvärlden som är rikare än jag. Och det är förstås sjukt i sig med ett system där en direktör kan tjäna tio gånger mer än ett vårdbiträde trots att vårdbiträdet gör ett tio gånger viktigare jobb. Men det är liksom en annan sak. Man kan försöka ändra på det men man kan fan inte gnälla. Folk har hus, bil, två bilar, torktumlare, de reser utomlands varje år och ändå gnäller de. Eller så klagar de på skatterna. Dra åt helvete, säger jag bara, det är inte synd om er. Eller om mig. Jag har” – jag bockade av på fingrarna – ”en lägenhet med två rum och kök. Ett bra jobb. Kompisar. Råd att köpa skivor och böcker och att gå på krogen. Och till och med råd att resa då och då. Och detta på min låga lön. Det räcker att gå tillbaka en generation, till våra föräldrar. De kunde bara drömma om den standard och den valfrihet som jag har.”

Carina satt bara någon meter ifrån mig, ändå visste jag inte om jag nådde fram till henne. Jag var heller inte säker på exakt vad det var vi diskuterade, bara att det var viktigt.

Ta resorna”, fortsatte jag. ”När jag fick fast jobb började jag spara tusen kronor i månaden. Det betyder att vartannat år har jag tjugofyratusen kronor plus fem veckors betald semester. Om jag sparar lite semester från ena året till det andra kan jag lätt göra en rejäl resa vartannat år. Jag var i Machu Picchu för två år sen, som du vet. Nu Egypten. Om två år blir det nog Kina. Efter det kanske fotvandring i Himalaya eller det där Angkortemplet i Kambodja. Eller nåt annat, det finns fler saker på listan.”

Alkoholen och koffeinet lossade tungans band men gjorde mig samtidigt tung i kroppen, jag kände hur jag sjönk allt djupare ner i fåtöljen. Jag hade tänkt att innehållet i termosen skulle muntra upp oss, få fart på oss, men i stället verkade vi båda två hamna i ett dåsigt, halvmedvetet sinnesstillstånd. Solen gick i moln igen, nästa regnskur var förmodligen på väg. Det blev mörkt i ateljén.

Ibland skulle jag vilja skaka om dig”, sa Carina tyst och i dunklet kunde jag inte riktigt avgöra om hon såg på mig eller inte.

Jaha.”

Eller smälla till dig ... ge dig en fet jävla smäll.”

Jaha, det var ju roligt att höra.”

Jamen, det du säger. Det kan ju inte vara så enkelt ens för dig.”

Jag har inte sagt att det är enkelt.”

Jamen du säger ju liksom: det har varit fred i vårt land i tvåhundra år så därför är jag lycklig. Sverige har hög BNP så därför är jag lycklig. Men ingen blir ju lycklig av sånt. Det är ju grejer som ligger på ett helt annat plan. Man kan vara tacksam för en hög levnadsstandard. Men man blir inte lycklig av den.”

Nej, det är klart. Men nu pratar du plötsligt om lycka. Det du frågade från början var om jag var nöjd. Det är två olika saker.”

Okej, är du lycklig då?” frågade hon tämligen aggressivt.

Jag vet inte. Det kan jag faktiskt inte svara på.”

Nehej.”

Känns det bättre nu?”

Nej, jag vill fortfarande smälla till dig.”

Men varför?”

För att du är så jävla förnumstig”, väste hon med plötslig hetta och satte sig samtidigt rakt upp i soffan. Hon viftade med knytnävarna i luften och liksom hoppade upp och ner i sin sittande ställning, som om hon måste få avreagera sig men samtidigt inte ville vråla högt. ”Det går liksom inte att rubba dig. ’Jag trivs så bra på jobbet.’ ’Jag sparar tusen kronor i månaden.’ ’Först Machu Picchu och sen pyramiderna.’ Hör du inte själv hur du låter? Vafan, tänk efter. Tänk på dig själv för fem år sen, på allt du ville göra. Du ville ju så jävla mycket mer.”

Jag tänkte efter en lång stund innan jag svarade. Jag sneglade till vänster, mot porträttet på Micke, och jag kände hur mina kinder hettade. Kanske gjorde hennes det också, jag kunde inte se riktigt i dunklet.

Carina”, sa jag, ”jag gör det jag själv vill, okej?”

Är det verkligen vad du vill?”

Allt det jag gör nu, det är ju det jag snackade om för fem år sen. Det är inte sant att jag ville mer på den tiden, som du säger. Jag ville det jag gör nu, varken mer eller mindre. Det var du som inbillade dig saker. Du gillade när resplanerna var en längtan för mig, nåt jag drömde om. Men nu när jag metodiskt förverkligar drömmarna en efter en är det för tråkigt för dig. För odramatiskt. Eller vad det är.”

Herrejävlar.”’

Du fattade kanske aldrig ens att jag menade allvar. Att jag tänkte genomföra det jag sa.”

Så du menar att du skrev upp resmål för de närmaste tjugo åren som man skriver upp mjölk, flingor, kaffe på en handlingslapp. Och nu bockar du bara av?”

Ungefär så.”

Det är ju ännu värre än jag trodde.”

Jag såg bara Carina som en mörk kontur, och förmodligen såg hon mig på samma sätt. Vi talade naturligtvis till varandra men samtidigt rakt ut i luften, ut i eftermiddagsmörkret. Det fanns ingen fientlighet i samtalet, men däremot en sorts lågintensiv förtvivlan, en isande längtan efter klarhet.

Jag fattar ju att det är jobbigt för dig”, sa jag. ”Med Moa och så.”

Moa är det som gör att jag härdar ut.”

Jo, det är klart, men jag menar att du blir bunden och så.”

Det är klart jag är bunden men ... det är inte det. Det är att aldrig komma nån vart. Att det aldrig händer nåt.”

Vad är det som ska hända?”

Hon suckade. ”Jag snackade med Ragnar Brynolfsson igår”, sa hon. Brynolfsson var hennes välgörare på konstskolan i Jönköping. ”Han ska sluta i Jönköping och bli lärare på Valand. Han kommer bland annat att sitta med i invalsnämnden där och ta ut dem som ska få börja på skolan.”

Jag visste genom Carina att Valands konstskola i Göteborg var den mest ansedda konstnärsutbildningen i landet, tillsammans med motsvarande utbildning i Stockholm. Hade man gått där var man konstnär på riktigt.

Han sa ungefär såhär. Att om jag satsar ordentligt så kommer jag att komma in där. Alltså, han sa det på ett proffsigt sätt, inte så att han lovade att fixa in mig för att vi känner varandra eller nåt sånt. Det finns inget slemmigt över honom, han är jävligt rak och bra.”

Men det låter ju fantastiskt.”

Jo. Det är bara det att när han säger satsa så menar han satsa. För det första måste jag få ut examen från skolan i Jönköping, annars kan jag förmodligen inte söka rent formellt. Så det betyder att jag måste göra färdigt ett antal uppgifter där som jag inte har brytt mig om. Och sen måste jag skaffa fram ett riktigt bra material att söka på.”

Ja, det är klart.”

Med Moa. Med de inkomster jag har. Så kommer det att ta tid. Vi snackar om flera års jobb. Flera års hårt jävla slit. Utan några som helst garantier. Hur mycket Brynolfsson än uppmuntrar mig kan varken han eller nån annan garantera att jag kommer in. När jag väl har fått ihop ett material kanske han inte ens är kvar på Valand. Eller så tycker han inte att det håller måttet trots allt. Det är stenhård konkurrens. Jag kan behöva söka flera gånger och det är fullt möjligt att jag aldrig nånsin kommer in.”

Jag nickade att jag förstod.

Stefan”, sa hon, ”det här är jag. De här tavlorna. Den här ateljén. Jag kommer hit och tar på mig overallen och målar. Det är jag. Det är Carina.”

Jag nickade igen.

Det jag vill nå ligger inom räckhåll. Kanske. Antagligen. Om det bara var den konstnärliga förmågan det hängde på skulle jag vara lugn. Jag litar på mig själv på den fronten. Men allt det här andra. Att få det att gå runt. Att alltid ha för lite pengar. Att aldrig få sova på nätterna. Att orka med Moa. Hon ger mig inte en millimeters utrymme. Jag fixar det inte. Orkar inte. Jag ser målet, ändå måste jag bryta loppet.”

Och jo, jag fortsatte nicka. Som om jag förstod, trots att jag visste att jag inte gjorde det, inte egentligen. Hennes förtvivlan var uppenbar, kontrasten stor mot den muntert målmedvetna Carina jag en gång lärt känna. Det skar i mig att se henne sådan här. Men det här trycket hon hade inom sig, vad var det egentligen? Vad var det hon kände att hon måste uträtta? Vad var det för inre demoner som drev den här kvinnan så hårt, som fick henne att piska sig själv blodig?

Jag tog ett bett på pepparkakan. Den var lite degig, kanske var bakpulvret hemma för gammalt. Men den smakade gott. Jag tänkte på de där kryddorna. Kanel. Kryddnejlika. Ingefära. Att stoppa näsan i de små kryddpåsarna och sakta dra in doften. Tankarna på julen som automatiskt kom över en. Och att sedan blanda ner alltihop i rätt proportioner i smeten.

Kan du inte lägga det åt sidan ett tag”, prövade jag försiktigt. ”Några år bara. Det blir ju en jäkla skillnad bara Moa blir fem, sex. När hon inte behöver samma passning längre.”

Några år”, sa Carina och lät som om jag hade föreslagit att hon skulle ta ett par klunkar terpentin.

Det är bara ett förslag.”

Har du sett de där keramikfaten som Li har på väggen?”

Li? I vardagsrummet?”

Ja, bredvid indiangrejorna. Ett stort grönt fat som är ganska ovalt och har lite vågig kant och ett mindre, nästan fyrkantigt fast med rundade hörn. Och med ett färgglatt mönster på, liksom ett strålmönster.”

Ja, jag vet vilka du menar.”

Visste du att hon har gjort dem själv?”

Ja, det visste jag nog, tror jag. Hon måste ha sagt det nån gång. Det låter bekant.”

Sånt gjorde hon.”

Ja, vadå?”

Jamen fattar du inte. Sånt gjorde hon. Men gör hon det längre?”

Jag svarade inte. Jag började förstå vart hon ville komma.

Jag påstår inte att hon kunde ha blivit en förstklassig keramiker, sånt går inte att veta. Men jag har tillräcklig blick för att kunna säga att de där faten är bra. Hon har rätt mycket grejer nerpackade i källaren också, som hon och jag har varit nere och tittat på.”

Grejer som hon hade med hem från USA?”

Nej, som hon har gjort här. Jag vet att hon säger att hon inte har fortsatt med det och att hon inte gillar att gå på kvällskurs och sånt. Men det är bara för att hon liksom inte vågar stå för sina grejer. En sorts ödmjukhet – fast en ödmjukhet som slagit över i självförnekelse. Det är liksom inte tillåtet för henne att gå på kemamikkvällar, hon har inte rätt att göra nåt som är så roligt, och som hon dessutom är bra på. Men hon har gjort det ändå. När hon har hunnit. När det har gått. För att det har varit nödvändigt för henne.”

Carina kastade av sig filten, satte ner de gympaskoklädda fötterna på betonggolvet och gnuggade sig i ögonen. Hon började tydligen vakna till på allvar nu och tog en rejäl klunk kaffe.

Du vet när hon liftade till San Francisco och allt det där. Hippietiden. Kompisar, frihet. Men vad hände?”

Ja, hon ... flyttade hem.”

Men varför?”

För att ... Okej, du menar för att hon fick barn.”

Nej, det var inte för att hon fick barn.”

Inte?”

Hon flyttade hem för att hon ensam var tvungen att ta ansvar för barnet. För att mannen som gjort henne på smällen sket i henne och ungen. Hade han tagit sin del av ansvaret hade hon antingen bott kvar i Staterna än idag eller så hade snubben följt med till Sverige och bosatt sig här. Men som ensam morsa utan papper pallade hon inte att bo kvar.”

Det trummade till mot fönstret när nästa regnskur bröt loss. Genom rutan såg jag hur blåsten rev i träden.

Mor och barn, Steffe. Det är vad det handlar om. Fattar du? Fattar du att hon satt där på planet med en halvårsbebis i famnen? Hon hade åkt från Sverige för att slippa ifrån en massa trassel och skit här hemma. Hon hade varit fri och ung, men hon kom hem som en vanlig jävla ensamstående morsa. Mor och barn. Genom hela historien – det är det enda som finns, det enda som har funnits. Männen sticker och kvar finns mor och barn. Li la sitt liv åt sidan i tjugo år. Vem tackar henne för det nu? Hon har bara uppfyllt sin roll.”

Hon reste sig upp och gick bort till motsatta hörnet av lokalen där hon letade fram en rulle med brunt emballagepapper, som hon lyfte ut och la ner på golvet.

Jag köper gärna att allt är kultur”, fortsatte hon. ”Att könsrollerna är socialt konstruerade och allt det där. Men det finns ett biologiskt faktum som de sociala konstruktionerna utgår ifrån, och det är att kvinnorna föder barnen. Teoretiskt sett kunde man ha konstruerat rollerna hur fan som helst utifrån det faktumet. Man kunde till exempel ha sagt att eftersom kvinnan har det tunga och svåra jobbet att bära och föda barnen, så ska mannen ha det tunga och svåra jobbet att ta hand om dem när de är små. Det hade varit logiskt. Och rättvist dessutom. Men nu är det inte så. Världen är varken logisk eller rättvis. Nu har männen på nåt sätt lyckats tuta i oss att hela ansvaret är vårt. De kan fortsätta som förut om de vill. En del farsor väljer att vara med sina barn – det är klart det finns far och barn också. Men det är ett val som mannen gör. Mor och barn är inget val. När barnet väl är fött är det ett tvång.”

Hon avbröt sig och sa plötsligt med en annorlunda, klarare röst. ”Det här får fan bli nästa projekt.” Hon gick ett par steg, stannade, tog några steg till. Hennes hjärna verkade gå igång på allvar, och mig hade hon med ens glömt bort. ”Tvång, tvång, tvång”, mumlade hon för sig själv. ”Frihet, tvång. Barn.”

Så vände hon sig mot mig igen.

Du kan ju säga att jag får skylla mig själv”, sa hon. ”Det är okej. Och sant. Jag var ihop med Micke men låg med en annan. Och Maurice är ju för fan gift och har barn. Så vi borde ju inte, ingen av oss.”

Jag var tvungen att avbryta henne. ”Så skulle jag aldrig tänka, det vet du, Carina.”

Hon såg på mig. ”Ja, det vet jag. Och det uppskattar jag dig för. Men det finns andra som tänker både det ena och det andra, och vissa som säger det högt också. På ett plan fattar jag ju vad de menar. Jag var ju otrogen, som det heter. Men på ett annat sätt fattar jag ingenting. Maurice och jag gjorde bara vad folk alltid har gjort: blev kåta på varandra och låg med varandra. Utan att mena eller vilja nåt annat än just det. Man kan tycka vad man vill om moralen i det, men man måste inse att sånt förekommer. Hela tiden. Att det är extremt normalt. Och att det vanligtvis, som med Maurice och mig, är fullkomligt frivilligt från båda parter. Vi visste var vi hade varandra.”

Visst”, sa jag.

Normalt sett skulle det bara ha varit ett minne nu, för oss båda två.”

Ja.”

Men nu blev det konsekvenser. Och då upphör genast det där med ’frivilligheten’ och ’oss båda två’. För konsekvenserna är mina. Bara mina. Abort eller bli ensamstående mor. Det var mina enda alternativ.”

Jag sa ingenting.

Mor och barn, Steffe.”

Mm.”

Vi skyddade oss, förresten. Om du undrar. Jag åt ju p-piller. Men det blev ändå.”

Jag kände hur jag rodnade. Carina hade aldrig berättat om det som hänt på det här sättet, och jag hade aldrig frågat om det. Vår värld hade slagits i spillror den där gången, Mickes, Carinas och min – och Lis också förresten – och jag både ville och inte ville veta detaljerna. Men den verkliga anledningen till att jag rodnade var att jag faktiskt hade undrat om just det, om de hade använt preventivmedel eller inte. Det kändes så dumt nu, så lågt.

Jag köper att jag inte är fri från skuld. Jag chansade, kan man säga, och chansningen höll inte.” Hon kliade sig på näsan. ”I de flesta fall är ju omständigheterna annorlunda än för mig. De flesta barn skaffas av män och kvinnor som lever tillsammans. Men slutresultatet är ändå detsamma: mor och barn. Vare sig föräldrarnas förhållande står sig eller spricker: mor och barn. Pappan är nån annanstans, mentalt om inte annat. Okej, inte alltid. Jag vet att det finns undantag. Men för det mesta. Så jag är där kvinnorna alltid har varit. Jag är en mor med ansvar för mitt barn. Jag vet att många har haft det otroligt mycket värre än jag. Jag har hjälp av mamma och pappa, av dig och Li, och jag har kompisar omkring mig. Men ändå: till slut är det Moa och jag. Som i alla tider. Genom hela historien.”

Hon drog fram staffliet och placerade det på ena ändan av pappersrullen, för att hålla pappret på plats.

Fattar du i alla fall vad jag menar? Jag är en person som vet precis vad jag vill göra i livet.” Hon gjorde en gest som innefattade ateljén. ”Men jag är dömd av nån sorts uråldrig jävla domstol att inte få göra det. Bara för att jag är kvinna och har fått barn. Fattar du hur det känns när du säger att jag ska lägga det åt sidan några år? Om jag skulle tvingas leva utan Moa skulle det kännas som om jag inte levde alls. Men att leva utan att måla ... det är heller inget liv. Inget riktigt liv. Det är så. Om jag slutar måla är jag och Moa bara mor och barn. Inget annat. Noll.”

Hon såg på mig. ”Det hade varit bättre att leva för några hundra år sen, för då skulle jag aldrig kommit på tanken att jag skulle kunna räknas som människa. Jag skulle ha varit skitnöjd med att få barn, i alla fall om jag hade varit gift, för alternativet skulle ha varit att inte få barn och det har genom hela historien varit det värsta brott en kvinna kan begå. Men jag är ju för fan född 1969, jag har fått lära mig att jag är lika mycket värd, att jag kan göra vad jag vill. Lik förbannat sitter jag här med en unge på halsen. Så mycket kan jag ju säga att jag känner inga jämnåriga killar som är far och barn, som måste välja bort det de helst vill göra eller tvingas till kompromisser som ger dem konstant dåligt samvete.”

Det var lustigt, för ju längre hon kom i sitt dystra för att inte säga nattsvarta resonemang, desto mer upplivad tycktes hon bli. Kanske var det så enkelt som att det var befriande att sätta ord på frustrationen.

Och sen”, sa hon med en röst som hon fick kämpa för att hålla butter, ”om femton år eller så. Då kommer Moa hem och är på smällen med nån jävla Granbackaloser som hon har träffat på Hotellet. Och så går alltihop ett varv till.”

Hon sparkade till pappersrullen så att den rullade iväg mot bortre väggen, där den genast vände och rullade tillbaka igen. Carina var inte alls beredd på att den tunga rullen skulle komma tillbaka, och med rätt hög fart dessutom; hon fick upp foten och stoppade den, men tappade balansen och försökte klumpigt ta tag i staffliet, som mycket, mycket långsamt välte, och med det Carina också. Där låg hon med staffliet i famnen och pappersrullen bredvid sig. Vi började fnissa båda två.

Helvete”, sa hon.

Dig kan man ju inte ge en droppe, du blir ju helt sjövild.”

Det gick lite snabbt tror jag. Koffein och socker och sprit rätt ut i blodet ... Jag är inte van vid sånt längre.”

Carina”, sa jag.

Ja?” svarade hon nerifrån golvet, där hon fortfarande låg raklång.

Soffan. Din soffa där i hörnet. Den är väldigt fin.”

Den är skitful och helt pajad och det vet du.”

Den är vacker, tro mig.”

Du är snäll”, sa hon. ”Men sånt är lätt för dig att säga.”

Jag nickade. Det var sant.

Det är inget fel att bli som Li”, fortsatte Carina mjukt. ”Jag menar inte att hennes liv skulle vara dåligt eller bortkastat eller nåt. Men hon fick en unge i stället för ett fritt livsval. Jag vägrar att acceptera den dealen.”

Jag ville säga att jag beundrade henne kolossalt för det och att jag ångrade de där orden om att hon skulle lägga konsten åt sidan några år, men jag fortsatte bara att nicka.

Carina kom på fötter.

Nu jävlar”, sa hon med plötslig beslutsamhet och sparkade iväg pappersrullen igen. Den här gången sprang hon efter den så att hon kunde ställa sig på den när den nådde sitt ytterläge och ville börja rulla tillbaka. ”Ha!” utbrast hon belåtet. Men hon hade glömt att ställa tillbaka staffliet, vilket betydde att andra ändan inte längre var säkrad. Den delen rullade genast ihop sig och la sig mjukt vid hennes fötter. ”Nej, nej, nej”, sa hon och tog sig för pannan. ”Jag är fast.”

Är jag en man eller en mus?” sa jag och reste mig upp.